Deathchant | Hus 7

Band: DeathchantDatum: torsdag 22 oktoberInsläpp: 19.00Live från: ca kl 20.00Lokal: Hus 7Åldersgräns: 18+ år/13+ i målsmans sällskap, läs mer om vad som gäller: https://slakthusen.se/aldersgr...

”Det här är utan tvekan den mest ärliga och mogna skiva Deathchant någonsin har gjort.”

Det säger Deathchants sångare och gitarrist T.J. Lemieux om bandets tredje och senaste album, Thrones. Se det inte bara som uppföljaren till Waste från 2021, utan som den andra sidan av samma mynt. ”Medan Waste och vårt självbetitlade album berörde liknande teman, utgick de mer från själva problemen”, förklarar han. ”Thrones är fyllt av reflektion, självinsikt och lösningar för hur man kan gå vidare och övervinna de problemen.”

Det betyder dock inte att Deathchant har blivit mjukare. Långt därifrån. Faktum är att Thrones mycket väl kan vara bandets tyngsta skiva hittills. Deras sömlösa blandning av klassiska gitarrharmonier, segt sludge, bluesig boogie och psykedelisk storslagenhet har nått en ny höjdpunkt, samtidigt som Lemieux levererar kraftfulla berättelser om uppgörelse och självkonfrontation bortom förnuftets gräns.

Tematiskt skalar Lemieux och hans bandkamrater – basisten George Camacho, gitarristen Doug Stuckey och trummisen Joe Herzog – bort självbedrägeriets fasad för att blottlägga vägskälet. ”Thrones handlar om sådant som styr dig, sådant du dyrkar, förlitar dig på eller tror att du behöver”, säger Lemieux. ”Ibland får de sakerna dig att känna kontroll, trygghet och makt – som om du stod över allt annat – men med tiden visar det sig ofta vara en illusion.”

Ett tydligt exempel är första singeln ”Mirror”. Låten inleds med glänsande gitarrharmonier i Thin Lizzy-anda innan den övergår i ett tungt groove, överlagrat med psykedeliska urladdningar som för tankarna till de långhåriga europeiska rockbanden från förr. ”’Mirror’ är nyckeln till hela temat på Thrones”, förklarar Lemieux. ”Den handlar om att blicka inåt för att inse vad som styr dig, vad som förtär dig och hur vilseledd du har varit kring de sakerna. Din självbild är oerhört viktig, och att fullt ut konfrontera sina egna sanningar är inte lätt. Det handlar om att erkänna att du medvetet har bedövat och tystat ditt sinne för att distrahera dig själv, undvika och fly från dig själv, från minnen, förlust och sanningen. Förr eller senare måste du möta allt det där.”

Den drömska och lågmälda ”Mother Mary” är också central för albumets utveckling. ”Om albumet vore en bok skulle ’Mirror’ vara det första kapitlet och ’Mother Mary’ det sista, även om de inte ligger först och sist på skivan av rent ljudmässiga skäl”, säger Lemieux. ”’Mirror’ säger: ’Jag ser inåt eftersom något måste förändras’, medan ’Mother Mary’ säger: ’Okej, allt har gått åt helvete och gått alldeles för långt, men nu har vi den här insikten – och att erkänna verkligheten är nyckeln till att kunna ta sig vidare.’”

Thrones spelades in live i en stuga i det avlägsna bergssamhället Frazier Park i Kalifornien tillsammans med den pålitlige ljudteknikern Steve Schroeder (även känd som Schroeds). ”Vi flyttade in där i en vecka, repade lite och körde”, berättar Lemieux. ”Varje låt spelades in i ungefär tre tagningar, men ’Mother Mary’ och ’Canyon’ satt direkt.” Pålägg gjordes senare både i stugan, i Schroeders Studio 3 och hemma hos Lemieux. Albumet producerades av Lemieux och Schroeder.

”På det stora hela är det en ganska mörk skiva”, säger Lemieux. ”Den är allvarlig och kretsar kring tunga teman. Ibland använder vi metaforer och bildspråk för att mildra slagen, men ibland träffar den rakt på. Samtidigt är den hoppfull – och renande. Den balanserar ständigt på gränsen till fullständigt vansinne och leker med psykisk upplösning. Det här är vår mest genomarbetade och ambitiösa skiva hittills.”